Förlagsstiftelsen
Henry T. Laurencys
officiella webbplats
 

5_inch_line_art.gif (2138 bytes)
 


Vad de flesta icke veta
(Utdrag ur "Kunskapen om verkligheten")

En framstående vetenskapsman i vår tid svarade på frågan, om mänskligheten ännu lyckats utforska en procent av verkligheten: ”Nej, icke ens en tiotusendels procent.”

Alltså icke ens en miljondel! För en sådan forskare får man onekligen respekt. Ingen imponerar mera än den som inser mänsklighetens oerhörda okunnighet i livshänseende. Ty det är uppenbart för alla, som tillgodogjort sig vad teologi, filosofi och vetenskap ha att komma med, att de slutsatser som kunna dragas endast äro hypoteser (fint ord för gissningar och förmodanden!). Eller som professor Whittaker uttrycker saken: ”Vi veta, att det finns något som kallas materia men veta icke vad det är, och vi veta, att den rör sig men veta icke varför, och det är summan av allt vårt vetande.” Detta är riktigt. Vetenskapen kan icke besvara frågorna vad och varför, vilket redan Newton insåg. För att befria sig från bevisen på denna alltför generande okunnighet söka moderna filosofer utmönstra alla verklighetsbegrepp och kalla just dessa för fiktioner!

Det finns inom teologi, filosofi och vetenskap gott om auktoriteter, som kunna bedöma allt och tvärsäkert uttala sig om sådant, som de icke ens undersökt. De veta a priori, att ”detta” icke kan vara sant, ty det strider mot vad som står i deras papperspåve eller det ”strider mot naturlagarna”. Som om deras papperspåve åt dem löst tillvarons problem, tillhandahållit en världsåskådning, som förklarar verkligheten och löser de fundamentala kunskapsproblemen! Som om vetenskapen kunde avgöra vad som ”strider mot naturlagarna”, när den icke utforskat ens en procent av dem!

Det är viktigt, att vi icke begränsa oss till vad som utforskats, icke avvisa något enda uppslag, därför att det synes oss främmande, osannolikt eller onyttigt. Det är viktigt att undersöka varje ny kunskapsmöjlighet. Vi veta för litet för att ha råd försumma minsta utsikt att vidga vårt vetande. Allt nytt förefaller de flesta vid första påseendet osannolikt. De som anse sig äga bedömningsförmåga, godtaga endast det som passar in i deras tankesystem. Men de borde kunna inse, att om detta är så riktigt, så skulle de vara i det närmaste allvetande.

Vetenskapsmännen tyckas ständigt glömma, att deras hypoteser och teorier förbli endast tillfälliga. De smickra sig med att vara fria från dogmatism, att tänka fritt och rätt. Men vetenskapens historia har alltid vittnat om motsatsen. Att utan undersökning förkasta det skenbart osannolika, främmande och okända (dit har varje revolutionerande idé hört) är alltjämt alltför vanligt bland vetenskapens auktoriteter. Det outforskade kalla vetenskapsmännen för bedrägeri och de religiösa för gud.

Det ligger något skenbart oefterrättligt, outrotligt idiotiskt i detta: att vägra undersöka.

Den verklige sökaren, som insett mänsklighetens totala desorientering och intellektuella hjälplöshet, när det gäller tillvarons problem, undersöker allt, alldeles oberoende av härskande auktoriteters kategoriska avfärdande och den eftersägande allmänna opinionens löje och förakt för allt den ingenting vet om eller kan begripa.

Det är en till synes hopplös uppgift att klargöra för oinvigda det totalt obekanta, särskilt om detta ter sig främmande, osannolikt och overkligt.

Mänskligheten har så länge matats med så många religiösa, filosofiska, vetenskapliga och de senaste decennierna även ockulta försök till förklaring på tillvaron, att de flesta vägra taga del av den verkliga kunskapen, när denna erbjudes. De äro nöjda med att utforska den för dem synliga världen. Allmänt tvivel på att det finns någon annan verklighet utbredes alltmera.

Men tänk om det finns en kunskap om tillvaron, som för de lärde ter sig såsom höjden av galenskap! Tänk om filosofen Kant misstog sig, när han försteg sig till påståendet, att vi aldrig skulle kunna få veta något om naturens inre verklighet! Tänk om de indiska rishierna, de egyptiska hierofanterna, de gnostiska teurgerna, de ursprungliga, äkta rosenkreuzarna icke voro sådana mystagoger, charlataner och bedragare, som de lärde sökt göra dem till!

Utmärkande för lärdomen av i dag är föraktet för allt vi ärvt från fäderna, som om alla mänsklighetens hittills gjorda erfarenheter vore förnuftslösa och livsodugliga.

Naturforskningen har kommit långt inom sina begränsade områden. Men endast eliten inom dessa vetenskaper börjar ana, hur litet mänskligheten vet om det hela.

Vad veta paleontologerna om mänsklighetens ålder, att fullt utvecklade människor funnits på vår planet i 21 miljoner år?

Vad veta geologerna om de båda halvklotskontinenterna Lemurien och Atlantis, som numera ligga på Stilla Havets och Atlantens botten, och fornforskarna om dessa kontinenters civilisation?

Vad veta arkeologerna om kulturer, som ligga oss mycket närmare i tiden än de nämnda: om den indiska kulturen för c:a 50 000 år sedan, om den egyptiska för 40 000 år sedan, om den peruanska för 15 000 år sedan eller ens om den gammalgrekiska för c:a 12 000 år sedan?

Vad veta de lärde om de olika hemliga kunskapsordnar som funnits i många länder? Vad veta de om den orden som instiftades av Vyasa i Indien för c:a 45 000 år sedan, av Hermes Trismegistos i Egypten för c:a 40 000 år sedan, av den förste Zoroaster i Persien för c:a 30 000 år sedan eller av Pytagoras för endast c:a 2700 år sedan?

Vad veta de lärde om tillvaron, om universums byggnad, om andra slag av materier och världar än den fysiska, om att det finns ett femte naturrike?

Vad veta dessa ofantligt lärde ens om det liv individen fortsätter att leva, sedan han lämnat sin utslitna organism?

Vad de kanske lyckats uppsnappa om något av hithörande vetande är så förvrängt, att det närmast kan betraktas såsom grov vidskepelse.

För västerländsk uppfattning innebär tanken, att kunskapen skall behöva hemlighållas, något nästan upprörande eller i varje fall motbjudande, och förmodan ligger nära till hands, att det är fråga om ”charlataners andliga kvacksalveri”.

Indierna däremot inse utan vidare, att detta är nödvändigt. De ha flertusenårig erfarenhet av att man icke får ”kasta pärlor”, och de göra det icke heller.

Och detta av de enkla skälen, att för exakt uppfattning fordras mycket stora förutsättningar samt att all kunskap som ger makt missbrukas av alla, som äro i stånd att bruka makten för egen del.

Det finns många slag av yogier i Indien. Högsta slagets yogier äro icke kända av andra än särskilt invigda. De yogier västerlänningarna få lära känna tillhöra i regel ramakrishnamissionen. De lära ut sankhya- och vedantafilosofien enligt Ramakrishnas recept. De högsta yogierna äro invigda och lämna sin kunskap i arv endast till några få utvalda lärjungar och under strängaste tysthetslöfte. De betrakta alla västerlänningar som barbarer och anse det vanhelgande av kunskapen att röja något av den för dessa okunniga, obotligt skeptiska, hånfullt och arrogant överlägsna, nyfikna, som missbruka kunskapen, sedan de trott sig ha förstått den. Västerlänningarna ställa för övrigt allt sitt vetande i barbariets tjänst och till banditers förfogande.

Indierns inställning till livet är rakt motsatt västerlänningens. Under det att för västerlänningen fysiska världen är den enda existerande, är för indiern överfysiska verkligheten den väsentliga realiteten. Det är de högre materievärldarna, som utgöra materiella grunden för fysiska materien, och orsakerna till naturprocesserna äro att finna i dessa högre världar.

Den verklige yogin, som lyckats med sina experiment, har utvecklat hos andra ännu outvecklade organ, avsedda att i en framtid organiseras och vitaliseras, organ som möjliggöra utforskandet av högre molekylarslag, en hel serie allt högre aggregationstillstånd, långt bortom kärnfysikens möjligheter att utforska.

Dessa anlag äro västerlänningarna aningslösa om, och deras väldiga auktoriteter avvisa med löje och förakt tanken på dylika möjligheter. De ha nämligen den stora förmågan att bedöma sådant, som de icke veta något om.

Den indiska världsförklaringen är också vida överlägsen den västerländska. Den lär om utvecklingen, om själens preexistens, om återfödelsen samt om karma eller lagen för sådd och skörd. Den gör gällande, att det finns andra världar än den fysiska och åtar sig att bevisa detta för allvarliga och uppriktiga sökare, som vilja underkasta sig dess metoder för utvecklandet av hos människan förefintliga anlag till högre slag av objektiv medvetenhet. Den vederlägger därmed agnostikers och skeptikers förnekande av överfysiskt vetande, av tillvarons lagenlighet, av utvecklingen etc. och röjer därmed väg för esoteriken.

Hur ska också västerlänningar kunna veta något om överfysiska världar, när de sakna förmåga att konstatera dessas existens? De konstatera fakta i fysiska materien med hjälp av fysiska förståndet (objektiv fysisk medvetenhet). För att kunna konstatera fakta i högre världar fordras motsvarande slag av förstånd. Det är dessa högre slag av förstånd man givit den misslyckade beteckningen ”klärvoajans”.

Man kan icke klandra vetenskapsmännen för att de sakna emotionalt förstånd eller mentalt förstånd. Men man har rätt att fordra, att de icke blankt förneka existensen av sådant, som de sakna varje logisk rätt att uttala sig om.

Filosofien lär icke människan att tänka i överensstämmelse med verkligheten. Den lär i stället, att människan endast begår misstag, när hon försöker tänka utan erforderliga fakta. Det ha filosoferna ännu ej begripit. De ha för övrigt misslyckats med att lösa det mest självklara av alla kunskapsproblem.

Omdömet om västerländska psykologien överlåtes helst åt förstående läsaren av det efterföljande.

De som äro nöjda med sina tankesystem (icke minst skeptikerna), må gärna ha dem. Vi få alla lära om i nya liv. Men det finns en kategori av sökare, som instinktivt ana, att det måste finnas något annat, något mera, att så, som de lärde säga att det är, kan det icke vara. Det är dessa sökare esoterikern vill nå, icke för att övertala utan för att bedja dem logiskt undersöka saken. Är esoteriken felaktig, måste den kunna logiskt vederläggas. Men den vederläggs icke med det vanliga svammel som alltid serveras av dem som aldrig undersökt saken.

För de flesta kan esoteriska kunskapen på mänsklighetens nuvarande utvecklingsstadium icke bli annat än en arbetshypotes. Men ju längre mänskligheten utvecklas, desto mer kommer den hypotesens ojämförliga överlägsenhet att bli uppenbar.

System är tänkandets orienteringssätt. Fakta äro i stort sett värdelösa, innan förnuftet kan inpassa dem i deras rätta sammanhang (historiska, logiska, psykologiska eller kausala). Till grund för allt förnuftigt tänkande ligga principer och system. Varje tänkande människa har gjort sig system, om hon vet om det eller ej. System ger riktig uppfattning av tänkandets grund och följd samt objektiva företeelsers orsak och verkan. Systemets beskaffenhet visar individens utvecklingsnivå, bedömningsförmåga och sakkunskap. De flestas system äro känslotänkandets trossystem, som inga fakta kunna rubba. Därmed har individen nått sin mognadspunkt, gränsen för sin förmåga av mottaglighet, och sitter fången i sitt eget tankefängelse.

Så stor är okunnigheten om tillvaron, att teologiens dogmsystem, filosofiens spekulationssystem och vetenskapens primitiva hypotessystem kunnat godtagas såsom nöjaktiga förklaringar.

Sökare efter sanningen undersöka förekommande systems utgångsfakta eller grundhypoteser, systemets inre motsägelselöshet, dess konsekvenser och möjlighet till förnuftiga förklaringar.

Det finns många, som redan vid första kontakten med esoteriken finna den omedelbart självklar. Det är nämligen så, som Platon hävdade, att kunskapen är återerinring. Allt vi kunna omedelbart uppfatta, begripa, förstå, ha vi i föregående inkarnationer tillgodogjort oss. Även en gång förvärvade egenskaper och förmågor förbli latenta, tills de i ny inkarnation få tillfällen att utvecklas. Förståelsen för det gamla finns kvar, liksom anlagen till färdigheter. Ett av de många exemplen på detta är geniet, en eljest obegriplig företeelse.

Esoterikern vänder sig med sitt system till dem som förblivit sökare och icke kunnat nöja sig med härskande system. Han avvaktar lugnt den dag, då vetenskapen konstaterat så många dittills esoteriska fakta, att den icke längre kan vägra godtaga esoteriken som enda verkligt hållbara arbetshypotesen.

Den esoteriska kunskapens oskattbara värde ligger bland annat däri, att den befriar från okunnighetens vidskepelser och skenkunskap, från illusioner och fiktioner (föreställningar utan motsvarighet i verkligheten) och medför en total omvärdering av alla livets värden såsom nödvändig följd av vetskapen om livets mening och mål.

 

5_inch_line_art.gif (2138 bytes)

Esoteriska kunskapsordnarna

På emotionalstadiet behöver människan något fast för känslan, på mentalstadiet något fast för tanken för att hon icke skall vara som ett rö för vinden, som en farkost på villande hav, tycka sig vandra på bottenlöst gungfly. Hittills har detta något icke varit i överensstämmelse med verkligheten.

Eftersom mänskligheten aldrig på egen hand kan förvärva kunskap om tillvaron, dess mening och mål eller kunskap om kosmiska verkligheten och livet, har den alltid fått denna kunskap till skänks av vem kommer senare att visas.

Det har haft sina risker. Den kunskap som ger makt, kunskapen om naturlagar, naturkrafter och dessas handhavande, har alltid missbrukats i själviska syften. Och de som icke kunnat begripa kunskapen om verkligheten, ha alltid förvrängt den till vidskepelse och villoläror.

Kunskap medför ansvar för rätt bruk av kunskapen. Missbruk av kunskap för till kunskapens förlust, och då det gäller hela folk till dessas utplånande.

Två gånger ha hela kontinenter, Lemurien och Atlantis, måst sänkas i havets djup.

Efter dessa två misslyckanden beslöts, att kunskapen skulle få meddelas endast i hemliga kunskapsskolor och endast till dem som nått ett sådant utvecklingsstadium, att de kunde rätt förstå och icke misstolka vad de fingo veta och rätt tillämpa kunskapen för tjänande av livet. De fingo lära sig att tänka rätt. Sedan c:a 45 000 år tillbaka ha esoteriska kunskapsordnar inrättats bland folk, som nått tillräckligt hög nivå. Eftersom kunskap är återerinring, kunna de som aldrig varit invigda, icke inse esoterikens riktighet.

Kunskapsordnarna hade flera grader. I lägsta graden meddelades omsorgsfullt utarbetade symboler, som i varje högre grad kunde uttydas på nytt sätt, så att endast de som nådde högsta graden, fullt kunde förstå det hela. Förfaringssättet hade sina vanskligheter, enär de som icke fingo högsta graden, ibland gjorde sig egna och felaktiga tankesystem.

För dem som icke fingo inträde i dessa ordnar, instiftades religioner, motsvarande olika folks möjlighet till förståelse och behov av normer för ändamålsenligt handlande.

Den snabbt stigande allmänna upplysningen och vetenskapens landvinningar nödvändiggjorde andra åtgärder. Alltsedan 1700-talet har striden mellan ”tro och vetande” (något de icke kunna skilja på som tro sig veta, begripa, förstå) ständigt skärpts. (Alla äro troende som sakna exakta kunskapen om verkligheten, även de som säga sig icke tro något.) Denna strid började med den antireligiösa och antimetafysiska upplysningsfilosofien och ökade alltmera under 1800-talet med naturforskningens framsteg. Laplace med Système du monde, Lamarck, Darwin, Spencer och Haeckel med utvecklingsläran, Lange med Materialismens historia med flera övertygade naturforskarna om att de ”icke behövde hypotesen om någon andlig värld”. Deras angrepp på äldre livsåskådningar ledde till en alltmer förvildande desorientering, så att människorna till slut ”kände sig alltmer osäkra beträffande vad som är rätt och orätt. De äro till och med ovissa om huruvida rätt och orätt är något annat än gammal vidskepelse.” Fara finns att mänskligheten i sin dårskap utrotar sig själv.

Det blev nödvändigt vidtaga åtgärder för att motverka denna galenskap, och beslut fattades att låta den ofarliga delen av esoteriska kunskapen, som mänskligheten numera äger möjlighet att begripa, om än ej förstå betydelsen av, få bli exoterisk. Mänskligheten fick därmed möjlighet att bilda sig en förnuftig uppfattning om verkligheten och livet samt om tillvarons mening och mål.

Inom esoteriska ordnarna var tro icke tillåten. Där gällde det att begripa och förstå, icke att tro. I lägsta graden fingo de lära sig skilja på tro och antagande. Tro är känslans absoluta och oresonliga övertygelse, oemottaglig för rättelse och förnuft. Envar har sin lilla tro om snart sagt vilken absurditet som helst. Och detta därför att människan saknar möjlighet till verklig kunskap om annat än definitivt fastslagna fakta i synliga världen. Antagande däremot är något tills vidare, tills man fått veta, är tillgängligt för förnuftsskäl och önskar rättelse. Auktoriteter må gärna gälla inom alla livets olika områden. Men deras antaganden utgöra ingen slutinstans för sunda förnuftet, vilket, ehuru olika för envar (individens genom inkarnationerna förvärvade, syntetiska livsinstinkt), dock är högsta förnuft, som envar bör sträva att utveckla.

Under de senaste två tusen åren har en oavlåtlig kamp rasat mellan olika idiologier, en kamp mellan teologi och filosofi, teologi och vetenskap, filosofi och vetenskap.

I europeiska filosofiens historia är det huvudsakligen kampen mellan teologi och filosofi, som kommer till synes. Teologien har i denna kamp nästan alltid fått stöd av de politiska makthavarna. Filosofien har med outsäglig möda och miljontals martyrer fått kämpa sig fram steg för steg till tankefrihet och yttrandefrihet, tolerans och humanitet. Den vinsten hotas i stället av den marxistiska idiologien, som förbjuder individen att tänka annorlunda än makthavarna bestämma. Detta är det nya tanketyranniet. Att med detta nya slags idiotisering mentala utvecklingen hämmas, borde även enkla intellekt kunna inse.

Kampen mellan teologi och vetenskap började med Galilei och pågår alltjämt.

Striden mellan filosofi och vetenskap har åtminstone för tillfället avblåsts, sedan filosoferna definitivt blivit antingen agnostiker, förnekande möjligheten att konstatera överfysiska fakta, eller antimetafysiker, förnekande överfysiska verklighetens existens.

I filosofiens historia, som i själva verket börjar med sofisterna, kunna vi följa mänskliga förnuftets försök att utan esoterisk kunskap, med tillgång till enbart fysiska förståndet, på egen hand söka lösa tillvarons problem.

Att detta var dömt att misslyckas, framgår av det följande. Men först i vår tid börjar man allmänt inse, att detta är omöjligt. Vetenskapen saknar de uppfattningsorgan som skulle erfordras härför. Och vetenskapsmannen vägrar befatta sig med det som icke kan utforskas med naturforskningens hjälpmedel. Detta är logiskt sett fullt försvarligt.

Det finns anledning påpeka, att indiska yogafilosofien icke är i överensstämmelse med esoteriska kunskapens fakta utan grundad på misstolkning av sådana. Av återfödelsen gjordes en meningslös själavandring, så att människan anses kunna återfödas såsom djur, utan förståelse för att återgång till lägre naturrike är utesluten. Evolutionen genom mineral-, växt-, djur- och människorikena anses upphöra i och med att människan uppgår och utslocknar i nirvana, utan förståelse för att nirvana icke är slutet utan början. Indiska tolkningen av manas, buddhi, nirvana, atma, karma är missvisande liksom advaitas absoluta subjektivism, som omöjliggör kunskap om tillvarons materie- och rörelseaspekter.

 

5_inch_line_art.gif (2138 bytes)

Bevisen för hylozoiken

När människorna få tag på ett nytt ord, förlorar det mer eller mindre snabbt sin ursprungliga betydelse. Man tror sig alltid veta vad ordet hör till för begrepp. Det är att förutse, att beteckningen ”esoterisk” såsom beståndsdel i massans ordförråd blir liktydig med något vad som helst.

Tyvärr finns även risk för att esoteriken råkar i vanrykte genom all den kvasiockultism, som blir allt talrikare. Allt fler litteratörer av inkompetenta slaget ha, med fint väderkorn för vad som betalar sig, skyndat producera allsköns gallimatias, ty sådant har strykande åtgång som all annan bottenlitteratur. Med sitt av all fiktionalism fördärvade verklighetssinne föredra folk dikt framför verklighet.

Det finns också klärvoajanter à la Swedenborg, som vittna om vad de skådat i ”den inre världen”. De böra besinna esoteriska axiomet, att ”ingen självlärd skådare såg någonsin riktigt”, emedan nästa värld visserligen är skenbart lik vår men i själva verket något totalt olikt vår. Utan esoterisk kunskap om hithörande förhållanden misstolkas så gott som allt.

För dem som behöva bevis för hylozoikens riktighet (överensstämmelse med verkligheten), finnas fem bevis, varje för sig fullt tillräckligt och utan motstycke i logisk hållbarhet. Dessa fem äro:

    logiska beviset
    förklaringsbeviset
    förutsägelsebeviset
    klärvoajansbeviset
    experimentella beviset

Logiska beviset ligger däri, att hylozoiken utgör ett motsägelselöst och ovederläggligt tankesystem. Ett sådant kan icke konstrueras av mänskligt intellekt eller utan kunskap om verkligheten. Det kan aldrig komma i motsättning till av vetenskapen definitivt konstaterade fakta. Alla nya fakta komma att finna sin plats i systemet. Ju mer forskningen framskrider, desto mer kommer hylozoiken att visa sig vara enda hållbara arbetshypotesen. Något annat kan den icke bli för de flesta på mänsklighetens nuvarande utvecklingsstadium.

Förklaringsbeviset: Hylozoiken förklarar på enklaste, enhetligaste, mest generella, motsägelselösa och ovederläggliga sätt tusentals eljest fullkomligt oförklarliga företeelser.

Förutsägelsebeviset: Det finns redan en mängd bevisbara förutsägelser (tillräckligt många för att fylla en volym) av mänskligt sett oförutsebara upptäckter, uppfinningar och händelser, som fått sin bekräftelse.

Klärvoajansbeviset: Som också indiska rajayogier hävda, kan envar, som är villig underkasta sig härför erforderlig träning, utveckla hos människan slumrande anlag, som en gång komma att bli förmågor hos alla: nämligen möjlighet att förvärva objektiv medvetenhet i allt högre, för närvarande osynliga molekylarslag eller aggregationstillstånd.

Experimentella beviset (magi): Detta består i att med vetskap om hithörande naturlagar och metoden för dessas tillämpande med hjälp av fysisk eteriska materieenergier åstadkomma förändringar även i grovfysisk materia. Magien har emellertid förbjudits av flera skäl. Den skulle sätta vapen i händerna på alla mänsklighetens potentiella banditer och fresta dem till allehanda brott. Magiern har av vetenskapsmännen stämplats som bedragare, alldenstund dylika fenomen äro omöjliga, då de ”strida mot naturlagarna”. Magiern har blivit martyr även på annat sätt. De sensationslystna kräva allt fler sensationer. De hjälpbehövande belägra sitt offer med krav på hjälp. De nyfikna vilja få alla sina egna problem lösta åt sig.

 

5_inch_line_art.gif (2138 bytes)

Till Förlagsstiftelsen Henry T. Laurencys officiella webbplats